Brist på ledarskap

I Finlands historia har statsmakten genomfört ett antal administrativa reformer som med tiden försämrat de svenskspråkigas möjligheter att få service på sitt modersmål. Det gemensamma för dessa reformer har varit försämringen av den territoriella basen för svenskspråkig service (McRae 1999). I allmänhet har detta skett genom fusioner av ämbetsdistrikt. Vissa frågor har medfört starka språk- och minoritetspolitiska åsikter och kring Finlands självständighet tog man också initiativ till ett starkare territoriellt skydd för svenskan, men det förverkligades aldrig. Enligt historikern Henrik Meinander (2015) berodde detta delvis på tveksamhet till och med inom gruppen, vilket ju iofs. är en indikation på hurudan gruppen är. Den kanske egentligen mera är en heterogen kategori, som består av några större grupper, såsom regioner, olika samhällsklasser, grupper med olika språkliga förmågor, olika organisations- och partianknytningar osv.

Under de senaste åren har olika specifika frågor fått uppmärksamhet såsom Vasa sjukhusdistrikt och fulljoursfrågan, polisdistriktsfrågan, länsreformen, reformen av rättsväsendet och studentskrivningsreformen. Frågorna har dryftats i sin särskildhet, utan desto mera debatt eller diskussioner kring större strategiska frågor. Nu har vi en liknande förändringsprocess pågång i landskapsreformen, men i betydligt större omfattning, speciellt med tanke på dess sociala konsekvenser. Allt tyder på att förutsättningarna för de svenskspråkiga att få hälsovård på sitt modersmål försämras ytterligare i och med reformen. Privatiseringen och kommersialiseringen leder till en försämrad minoritetsservice, det är televisionens utveckling ett bevis på.

Förutsättningar för att inse konsekvenserna av reformen på gruppnivå och gällande landets tvåspråkighet torde finnas. Men ingen diskussion förekommer om de "stora, ödesfrågorna" för finlandssvenskheten. Varför kräver inte det svenskspråkiga etablisemanget att ett tvåspråkigt "landskap" bör grundas, som har till sin uppgift att inhandla hälsovårdstjänster på svenska? Kårkulla samkommun kunde användas som modell för en sådan administrativ lösning och Folktinget kunde fungera som landskapsfullmäktige. Folktingsval har hållits i långa tider och man har skapat en fungerande modell för ett "landskapsparlament".

Svaret på frågan ovan kan vara mångskiftande. Kanske man gör taktiska överväganden i resignationens tecken och funderar att inte ställa krav på utvidgad service under nuvarande regeringsperiod. Det skulle i så fall handla om att inte väcka en "språknationalistisk och imperialistisk" björn som man tror att sover. Men björnen kanske inte alls sover, utan följer gamla invanda metoden för att bli matad. Kanske det handlar om rädsla i den finlandssvenska politiska och kulturella eliten för att gruppmedlemmarna själva inte kommer att vara lojala med gruppen och de tydligare språkliga strategierna till fördel för svenskan. Detta kan också hänga ihop med regional splittring. Eller kanske det beror på allmän likgiltighet och vana att fungera på båda språken, dvs. en form för individualism som frånser reformers politiska och kollektiva konskevenser. I anslutning till detta det kanske också förekommer en nöjdhet med hur läget är och hur det utvecklats till det som det är. Eliter har ju ofta nytta av status quo.

Men det är nog förvånande att inte massmedia eller politiska grupperingar eller finlandssvenska institutioner heller för den delen alls har dryftat frågan om att skapa ett tvåspråkigt, transregionalt och icke-spatialt (dvs. hela "Svenskfinland" täckande) landskap i So-Hä -reformen. Det kanske är just detta ledarskapsproblem och avsaknad av vision och strategi som innebär den stora utmaningen för Finlands tvåspråkighet.